|
Skriverier
Ja, det har blivit ganska fullt i mina anteckningsböcker sedan jag flyttade tillbaka till Sverige 2003. En bok har publicerats internationellt: "Travels with Socrates - A Modern Diary from Greece". Nu väntar jag på att något bokförlag ska nappa på mitt manus "Invandrare i mitt eget land". Jag har även skrivit många tidningskrönikor och debattartiklar.
FRIHET OCH ANSVAR
26 juli 2011
Vad är frihet? Vad är ansvar? Vi pratar kultur, människor, livet …
Mitt på badstranden bland semesterfirare infinner sig känslan av frihet. Lyckliga människor svalkar sig i vågorna medan solen gassar. Skratt, stoj och lek. Är det inte detta vi längtat efter? Friheten! På stranden, i hängmattan, i båten, på semestern.
Jag befinner mig i Grekland, i händelsernas centrum, vad gäller den stora finanskrisen inom EU. Den internationella dansfestivalen i Kalamata, nu på sitt sjuttonde år, dras ner från tio till sju dagar med reducerad budget men kompromissar inte på kvalitet. September månads Aeschylia Festival i Elefsina, f d Eleusinian Mysteries festival som härstammar från antiken, bjuder på teater, konserter, underhållning och kostutställning. Det är viktigt för Grekland att vi i dessa svåra tider håller kulturella evenemang som potentiellt förbättrar vår livskvalitet, säger kulturarrangörerna.
Vissa saker får inte tas ifrån människan på grund av penningabrist: själen! Vi måste få vårda vår själ för att må bra. Kulturen har där sin naturliga plats. Rum att andas, mötas.
Min sommarläsning handlar mycket om döden, ångest, revolt mot auktoriteter, John Lennon, levnadskonstnärer, att våga ta steget fullt ut. Ja, om livet helt enkelt. Boken ”Speedway” av Lasse Ekstrand (Bokvind förlag, Gävle) får mig att känna mig förtrogen med författaren. Så här är det. Så här känner han. Vi borde alla skriva vår egen variant om våra liv, vad som driver oss, inspirerar oss, händelser som förändrar, får oss att växa.
Friheten har jag skapat själv där jag sitter på stranden. Ansvaret bär jag med mig alltid som medmänniska. Visst måste vi vara lyhörda för varandra. För rätt vad det är så smäller det. Som i Norge nyligen. Då finns ingen frihet längre, bara ansvar.
Marie Norlén-Smith
SJÄLVPORTRÄTT
Ocensurerat! Lasse Ekstrand skriver en bokrecension om "Självporträtt" av Édouard Levé (Gefle Dagblad 24 februari 2011). Jämför den med Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Om trivialiteter i vardagen, om lögner och sanning. Är livet outhärdligt, meningslöst? Är tristess tortyr?
Jag ler för mig själv. Som författare och journalist har jag ett behov av att skriva, uttrycka mig, känna in omvärlden, kanske även romantisera vardagen för att härda ut. Vad och hur jag än skriver, återkommer jag ofta till just självporträtt. Där jag känner in mig själv, utgår från mig själv och beskriver min tillvaro. Kanske tråkigt för andra att läsa men det är min värld och viktig för mig.
Hela mitt manus "Invandrare i mitt eget land" är ett självporträtt. Jag utvandrade från Gävle 1968 och invandrade igen till Hedesunda 2004. Här bjuder jag på ett utdrag:
MIDVINTERFEST - Lördag den 26 februari 2005
Januari månad präglas av tsunamioffren som identifieras och fraktas hem från Thailand, stormen Gudrun som drar fram med förödelse över sydsverige och klassas som naturkatastrof och Irak som håller det första historiska parlamentsvalet sedan diktatorn Saddam Hussein störtades.
Jag hungrar efter mänsklig värme. Vikingen går med på att ordna midvinterfest ute på Sandsnäsudden. Familj, släkt och vänner bjuds in.
Med utsikt över den vita frusna älven som breder ut sig som ett hav mot sydväst sitter vi på renskinnsfällar över träbänkar runt en öppen brasa. Ett gult soldis skymtar bakom lätt snöfall. Temperaturen har sjunkit till minus sju grader men ingen fryser. Vi bjuder på kolbullar och korv grillade på elden och varm choklad i termos med vispgrädde. Därtill läser min väninna skådespelerskan dikter av Dan Andersson. De ljuder bra i denna miljö. Jag passar på att läsa fragment ur mina dagboksanteckningar om hur det känns att vara invandrare i mitt eget land.
Från skogsbrynet hörs toner av ett durspel. Skyminingen ligger tät. Ensam kommer en god vän till Vikingen vandrande och spelande. Vi sitter trollbundna.
Festen fortsätter hemma i Vikingens vardagsrum med Janssons frestelse, kaffe och kask. Musik, sång och berättande precis som det ska vara på en midvinterfest ute på landet.
Marie Norlén-Smith
KULTUR 2009
En debattartikel på Gefle Dagblads kultursida idag (den 5 januari 2009) varnar att vi lever i en kulturskymning. Olle Ljungbeck undrar vad som hände med allmänbildningen som var väl utbredd under 30-, 40- och 50-talen, föreläsningsföreningar med föredrag om de "djupare frågorna". Kunskapstörsten var stor, menar han, men vad hände med folkbildningen, kulturen och samhällsupplysningen när TV introducerades? "Vi har nyligen fått se hur man skändat Sveriges främsta författare genom att i stället för att ge oss en bild av hennes stora konstnärskap i stället valt att helt fokusera på något som måste vara ovidkommande för de flesta. Men om det ändå skulle visas borde skett i en sannare och mindre glamorös form." Jag håller med. Selma Lagerlöf förtjänar bättre.
Samma dag har jag haft tårtkalas hemma för att fira en nysatsning på kulturen genom Sunlight Network och mitt författarskap. För ett par dagar sedan skrev jag slutkapitlet till min bok "Invandrare i mitt eget land". Nu har jag satt punkt efter fem års skrivande. Det var drygt fem år sedan jag återvände till Sverige för att "pröva på" att bo här. Jag har varit nära att fly flera gånger men kärleken till mitt fosterland har vunnit. Något har i alla fall hållit mig kvar.
Tanken på en föreläsningsserie, speciellt med litteratur på schemat, på Skaparbyn i Hedesunda har både Birger Forsberg och jag diskuterat många gånger. Vad behövs för att hålla folkbildningen och kulturen levande utan "toppstyre"? Tills vidare fortsätter jag att anordna enkla kulturdagar i mitt eget hem.
Denna dag för tio år sedan, alltså den 5 januari 1999, firade jag "kultur" på Columbia Hotel i London då mitt bokförlag, Genie Quest Publishing, fyllde två år. Då hade jag höga förväntningar. Men som sagt, livet är vad som händer medan man gör andra planer. Texten till min föreläsnng finns på engelska under rubriken "Our Story" på min andra hemsida www.sunlightnetwork.se
Med önskan om ett gott kulturår 2009!
Marie Norlén-Smith
DEBATT/INSÄNDARE
Till Gefle Dagblad (opublicerat)
9 februari 2006
ETT KOLLEKTIVT UPPVAKNANDE?
Världen står i lågor, vrede och rädsla sprider sig och hur ska vi som individer ta ställning? Ofta stänger jag av tv:n eller bläddrar snabbt förbi tidningarnas nyhetssidor när jag berörs negativt av det brutala våldet som dagligen gör oss påminda om människans sjuka beteende. Jag vill skydda mig och välja vad jag stoppar i mig (i hjärnan). Men nu vaknar jag upp när världens pekfinger riktas mot vår lilla del av jordklotet, dvs vi ”oskyldiga” nordbor som har givit upp Gud och religion i gemen för att förlita oss på demokrati och den gudlösa politiken. Var hamnar ödmjukheten och det humanitära hjärtat då? Vad händer med ansvaret och respekten? Tänk att vi skandinaver kan ha en sådan kraft att vi påverkar resten av världen! Är vi stolta nu?
”Får man attackera en hel nation på grund av vad en tidningsredaktion gör?” undrar Ismail Osman i en debattartikel i GD: ”Danmark är mycket mer än bara en tidning”. Vad som är rätt eller fel, vad som anses vara tryckfrihet eller kränkning, är bara ursäkter eller ytliga symptom på en allvarlig sjukdom som mänskligheten länge lidit av. Vad som nu har hänt är att cancersvulsten har kommit upp till ytan så att den äntligen kan läkas. Sjukdomen har inte med politik eller religion att göra över huvudtaget utan vår individuella förmåga till att ge och ta emot KÄRLEK. Det är den största och säkraste kraften som finns i universum. Den överkommer allt.
Det finns ett kollektivt ”critical mass” (en övervikt på vågen då hela skålen tippar över). Ibland behövs en flammande eld där vi kan lasta av oss all vrede och rädsla som länge förtryckt oss. När hatet evaporerat finns bara glädjen och kärleken kvar. Vi är ändå bara människor som lever på samma jord, en planet av många i hela världsalltet. När ska vi vakna upp och se oss själva i relation till resten av universum? Beter vi oss som vuxna intelligenta människor eller som vilda barbarer?
Jag tror att ett uppvaknande nu sker som mänskligheten länge väntat på. Dess positiva verkan är en ny medvetenhet där ödmjukhet och ansvar ingår. Jag hoppas innerligt att vi kollektivt börjar inse att vi inte längre kan fortsätta i en destruktiv bana med krig, våld, övergrepp, kränkning och allt elände vi själva skapat. Den andra vågskålen har speciellt vi kvinnor hjälpt till att fylla – med moderlig kärlek, medmänsklighet och förståelse. Nu tippar skålen!
Marie Norlén-Smith, frilansjournalist
Hedesunda
Ur manuset: Invandrare i mitt eget land
MELLANAKT
December 2003
För några månader sedan blev jag tillfrågad: ”Hur ser du dig om fem år? Kommer du fortfarande att bo kvar här i Grekland?”
Jag såg mig omkring. Bergen som reste sig mot himlen, olivlundarna som sträckte sig över det vida landskapet och Medelhavet som låg azurblått framför mig. Jag hade kommit hit för att ’stanna upp’. Mitt liv måste ’stanna upp’ innan jag kunde ta nästa steg. Jag var i akut behov av att andas.
”Hur ser jag mig om fem år?” Just då såg jag ingenting annat än bara havet framför mig. Ett tomt hav. Horisonten fanns där långt borta med oändliga möjligheter men för mig var det bara en drömlik dimma. Jag såg egentligen ... ingenting.
Plötsligt befinner jag mig på Arbetsförmedlingen på Östermalm i Stockholm. Jag har vaknat upp och börjar inse att livet inte är slut. Nu vill jag slänga mig in i arbetslivet, tjäna mycket pengar och börja leva igen. Jag vill träffa människor, vara glad, gå på bio och göra allt jag inte gjort på länge.
*****
Jag försöker se världen ur ett svenskt perspektiv, mitt hemland som kändes så tryggt under min uppväxttid på 50- och 60-talet. Det finns mycket oro i världen. Det finns också mycket rädsla och oro i Sverige, i synnerhet efter den tragiska händelsen med vår utrikesminister Anna Lindh nyligen. Vi tycks förlita oss på det sociala samhällssystem vi skapat och som ska beskydda oss. Allt ska rymmas inom ramen för ’den demokratiska välfärdsstaten’ men samtidigt som fallskärmar löses ut och mängden av utbetalda socialbidrag tynger så ökar även människans fysiska och psykiska påfrestningar.
Under mina vandringar längs Stockholms gator i den mörka vinterkylan dras jag omedvetet till kyrkornas välkomnande ljus och värme. Den första kyrkan jag besöker är Hedvig Eleonora vid Östermalmstorg. Jag hade gått vilse medan jag letade efter Arbetsförmedlingen på Nybrogatan. Plötsligt står kyrkan där rakt framför mig med sin imponerande närvaro. På en skylt utanför läser jag: ”Musik efter arbetet.” Jag återkommer klockan 18 och bjuds på en underbar orgelkonsert med italienaren Paolo Oreni. Vi är bara ett dussintal närvarande i den stora kyrkan men jag upplever något mycket personligt och speciellt. Stormen av dånande ljudvågor från kyrkans orgel skulle ha ekat över hela Stockholm om det inte varit för de höga stenväggarna och kyrkans kupol. Tonerna skulle ha färdats långväga och fyllt tusentals människohjärtan denna kväll om gränser inte existerade. Kanske skulle de även ha förändrat vårt tankesätt och våra liv? Musik utan ord. Kärlek utan gränser.
Av någon lustig anledning ringer Sofiakyrkans klockor på Vita Bergen precis som jag passerar förbi drygt en vecka senare. Klockan är två på lördagseftermiddagen och jag undrar lite förvånad vad som pågår. Jag går in och ser att det är barndop. Prästen påminner om det ansvar vi alla bär som familj, släktingar och vänner att stödja ett litet barn som fötts till världen. Det är fint att höra så här nära julen - barnens, ljusets och Jesus högtid.
Någon timme senare passerar jag Maria Magdalenakyrkan vid Slussen och ägnar den knappast en blick på väg mot mer materiella mål. Då ringer klockorna igen och jag kan inte motstå den öppna porten med ljuset flödande ut i skymningen. Ett barndop till. På vägen in fastnar min blick på en gravsten: Till minne av skalden Lasse Johansson Lucidor, 1638-1674, kallad ’den olycklige’. ”Är kyrkogården så gammal”, tänker jag bara lite förstrött. Men på vägen ut igen, efter barndopet, stannar jag till utanför porten. Det är mörkt ute och trafikens sorl på Hornsgatan blandar sig med ljudet av människoröster under julhandelns sista rusch. Då tänker jag plötsligt på ’den olycklige’ och alla hemlösa och trasiga människor som döljer sig i skuggorna. Jag köper ett gravljus, tänder det i kyrkan och bär ut det till skalden Lucidors grav. Vad det lyser upp! Nu är han inte längre olycklig, tänker jag på väg därifrån.
Jag hoppas att ljuset även ska tända en gnista av hopp i hjärtat på alla dem som saknar värme och gemenskap. På något sätt börjar julen för mig just i detta ögonblick.
FRÅN PARIS TILL HEDESUNDA
Tisdagen den 23 mars 2004
Simone de Beauvoir. Varför är jag så intresserad av henne? Alla känner väl till Beauvoir och Sartres, det kända litterära paret från Paris. Men vad vet jag egentligen om deras liv förutom att de åt lunch på La Coupole i Montparnasse nästan varje dag under fyrtio års tid? Han var född år 1905 och hon 1908. Han dog 1980 och hon 1986. De blev Frankrikes mest omdiskuterade, intellektuella levnadskonstnärer.
Simone och Jean-Paul träffades när de var unga och följdes åt till graven, samma grav. Hur kom det sig att jag blev "inblandad"? Jag skyller på Simone. Hon förföljde mig sedan mitt Parisbesök hösten 2001 då jag boode på samma hotell där hon och Jean-Paul hyrt rum under en period på 30-talet. Deras porträtt hängde i foajén. Jag snubblade också på deras gemensamma grav när jag genade över en kyrkogård. Min nyfikenhet hade väckts. Vad skrev hon egentligen om? Men det var inte förrän jag satt på Stadsbiblioteket på Sveavägen i Stockholm hösten 2003, en mörk novemberdag, som jag fick svar. Jag satt och bläddrade i en av hennes böcker när en okänd kvinna kom fram och började tala med mig. Hon uppskattade också Simone. Vi fick ett långt samtal som väckte nyfikenhet. Först nu börjar jag förstå varför jag är intresserad. Vi tycks vara ganska lika, Simone och jag.
Under fyra månader har jag studerat henne. Jag har läst: Simone och jag - Tankar kring Simone de Beauvoir av Åsa Moberg, Söndagarna med Simone - En rebellflickas memoarer av Claudine Monteil, En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir och sist Avsked - Farväl till Sartre av Simone de Beauvoir. Jag har antecknat mycket, tänkt mycket och vill nu tacka henne för all den tid hon lagt ned på att skriva.
Tydligen hade hon ett stort behov av att dela med sig och berätta om nästan allt som hänt henne under varje dag. Hon måste berätta för någon, fort skulle det gå och hon hade inte tid att lyssna till andra. Det var nog inte många som orkade med det, men de som gjorde det förblev hennes nära vänner. Sartres var en tålig lyssnare och dessutom, uttrycker hon förtjust i sina memoarer, så tyckte han om att prata om det som låg henne närmast om hjärtat, nämligen henne själv som person.
Vid köksbordet en kväll antecknar jag: Simone de Beauvoirs En familjeflickas memoarer handlar bara om henne själv, nästan på ett egoistiskt sätt. Jag tröttnar. Bläddrar sedan igenom resten av boken. Sedan kommer jag till hennes första möte med Sartres. Knappt en sida längre fram skriver hon: "Vi talade om en mängd saker, men särskilt om ett ämne som intresserade mig mer än andra: mig själv. När andra människor påstod sig förklara mig rutade de in mig i sin egen värld, de irriterade mig; Sartres däremot försökte placera in mig i mitt eget system, han förstod mig i enlighet med mina värderingar, mina planer." Då plötsligt klarnar det.
Jag känner igen mig i mitt förhållande med Socrates, min grekiske man. Han har ett starkt inflytande på mitt liv, speciellt under åren jag bodde i Grekland. Socrates är ett lysande intellektuellt geni som får solen att skina en regnig dag. Vi satt ofta i timtal och pratade, gärna på min terrass mot havet, lyssnade på musik och gick långa promenader tillsammans. Trots hans långa monologer som livnärde sig på mitt brinnande intresse, gav han sig ändå tid att lyssna på mig. Jag fick tala till punkt. Vid morgonkaffet, när han hunnit tänka under natten, sammanfattade han mig och mina tankar. Han förstod mig. I hans ögon lyste jag som "den gyllene pennan", skrivaren som skulle föreviga hans visdom och filosofiska tankar genom mina tolkningar. Emellanåt var han svårmodig och tungsint, som om han inte rådde på det själv. Då fick mitt tålamod och min kvinnliga kärlek sträcka sig långt.
Vi levde inte ihop, bara någon vecka då och då, men vi visste att vi alltid hade varandra. Det behövdes inget äktenskap. Vi hade vår passion.
Ju mer jag läser om Beauvoir och Sartres, desto mer längtar jag tillbaka till min Socrates. Han finns fortfarande i Aten och väntar på mig. Jag har lovat att tjäna mycket pengar och återvända. Sedan ska vi resa tillsammans, skriva böcker och älska varandra för alltid.
Simone de Beauvoir finns vid min sida. Om några dagar flyttar jag till egen lägenhet i Hedesunda. Då följer Simone med. Det känns tryggt. Vi ska ha många intima samtal under skogspromenader ner till älven, eller sittande under de höga tallarna i trädgården. Jag flyttar inte ensam.
Det är inte längre långt mellan Paris och Hedesunda.
(c) Marie Norlén-Smith 2010
| 
Skriverier